Är samverkan nyckeln till att implementera vattendirektivet?

(Blogg från slutseminarium projekt Umeälven, 21-22/5).

Ramdirektivet för vatten är utgångspunkten för svensk vattenförvaltning och i Sverige infördes vattendirektivet (2000/60/EG) år 2004. Vattenförvaltningen syftar till att vi ska förbättra våra vatten och skapa en långsiktigt hållbar förvaltning av sjöar, vattendrag, kust- och övergångsvatten, samt grundvatten. Det övergripande målet när direktivet infördes var att uppnå en God Ekologisk Status (GES) för samtliga vattenförekomster till 2015. Idag så uppnår cirka 60 procent av våra vattenförekomster inte GES.

Ansvaret för att genomföra vattenförvaltningen har de fem länsstyrelser som är vattenmyndigheter (Vattenmyndigheterna). Havs- och vattenmyndigheten (HaV) stödjer Vattenmyndigheterna genom vägledning samt föreskrifter. Tillsammans med Energimyndigheten tog HaV fram en nationell strategi för åtgärder inom vattenkraften* 2014 i vilken ett begränsande planeringsmål för miljöförbättrande åtgärder i vattenkraftverk fastställdes på nationell nivå, alltså en avvägning mellan energimål och miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Strategin menar att högst 2,3 procent (motsvarande 1,5 TWh) av vattenkraftens nuvarande årsproduktion under ett normalår får tas i anspråk. Förslag till åtgärdsstrategier för olika avrinningsområden har samlats i sju huvudsakliga grupper.

Man ska också säkerställa att åtgärder som påverkar elproduktionen samtidigt inte ger en väsentlig påverkan på balans- och reglerkraften. Planeringsmålet föreslår också att miljöåtgärdernas omfattning kan variera mellan avrinningsområden – så länge åtgärdernas samlade effekt inte överskrider målet. Strategin ät tänkt att utgöra en geografisk vägledning till var miljöförbättrande åtgärder gör mest nytta med minst inverkan på energisystemet på en övergripande nivå.

Vissa vattenförekomster kan inte uppnå målet om GES eller god kemisk status, något som förutses i ramdirektivet och det finns då möjlighet att förklara dessa som Kraftigt Modifierat Vatten (KMV). Det innebär samtidigt att miljökvalitetsnormen för ekologisk status ersätts med en annan norm, god ekologisk potential (GEP). Vattendirektivet poängterar också att alla som är berörda av vattenfrågor ska ges möjlighet att påverka arbetet med själva genomförandet av vattendirektivet, något som projekt Umeälven tagit fasta på. Man har involverat lokalboende, kraftproducenter och lokala organisationer samt myndigheter, verksamhetsutövare och naturvårdsorganisationer på olika nivåer i dess arbete med att kartlägga Maximal Ekologisk Potential (MEP) i Umeälven.

En blogg som denna kan på intet sätt göra rättvisa eller beskriva ens en bråkdel av det mycket omfattande och otroligt gedigna arbete som bedrivits inom projektet sedan det startade 2011. Klart är att samverkansprocessen utgjort ett grundläggande fundament för arbetet. Det övergripande syftet med projektet var att kartlägga vattenförekomster som inte uppnår GES i Umeälvens avrinningsområde. Projektet skulle också skapa en lista över potentiella åtgärder motsvarande MEP och den listan skulle, förutom åtgärderna i sig, innehålla information om den ekologiska nyttan, anläggningskostnader samt påverkan på produktions- och reglerförmåga.

Hydrologiska skillnader har man bedömt genom DHRAM (The Dundee Hydrological Regime Alteration Method), en metod för att mäta graden av mänsklig påverkan på hydrologin genom att jämföra nuvarande flödesregimen med den naturliga flödesregimen. DHRAM-analysen kan graderas i fem klasser, där klass 1 motsvarar ”opåverkat tillstånd” och klass 5 motsvarar ”allvarligt påverkat tillstånd”. Samtliga anläggningar i Umeälven klassades enligt DHRAM-analysen till klass 5, ”allvarligt påverkat tillstånd”. Projektet har undersökt åtgärder utan betydande produktionspåverkan samt sådana som är produktionspåverkande.

Som sista punkt på seminariet så hade man en debatt med alla intressen representerade. Så snart man började diskutera åtgärder som är produktionspåverkande så blev det genast intressant, samverkansprocess eller inte. De stora kraftproducenterna hänvisar gärna till strategin* som grovt förenklat pekar på att störst miljönytta är enklast och går fortast att erhålla med minsta möjliga påverkan på energisystemet genom åtgärder i de mindre vattendragen. När sedan övriga intressenter pekar på att det inte räcker med åtgärder bara i de mindre vattendragen så hänvisar man till att strategin bara är ett förslag och inte juridiskt bindande.

En av de närvarande och tillika tre största vattenkraftsproducenterna i Umeälven (och Sverige) föreslog helt sonika att man borde undanta alla anläggningar över 10 MW från kraven på miljöförbättrande åtgärder. Det skulle innebära att de drygt 200 vattenkraftverk i Sverige som står för cirka 95 procent av kraftproduktionen inte alls skulle omfattas av miljöbalken. Det var tydligt att kraftbolagen fortfarande inte är intresserade av obligatoriska nyprövningar av samtliga tillstånd, de menar att möjligheterna till miljöförbättrande åtgärder redan finns i dagens regelverk, en möjlighet som idag i princip inte utnyttjas alls.

Kraftbolagen uttryckte också en önskan om att någon annan ska betala dem för miljöförbättrande åtgärder/vilket, framhärdar man, oundvikligen innebär förluster i kraftproduktion. Såväl SMHI:s prognoser som pekar på ökade nederbördsmängder och vattenflöden framöver, som möjliga effektiviseringar av vattenkraftverk uppväger mer än väl den eventuella produktionsförlust man skulle få genom miljöförbättrande åtgärder. Samverkansprocess eller inte, så länge vi inte moderniserar vår lagstiftning att också inkludera vattenkraften fullt ut, så kommer våra möjligheter att uppnå God Ekologisk Status i våra vattendrag och därmed ett av våra miljömål fortsätta att vara obefintlig.

Fotograf: Tage Olsin

 

Peter Kogg

Telefon: +46 8 121 360 76
Email: peter.kogg@siwi.org

Anmäl dig till nyhetsbrev

* obligatoriskt